Wednesday, 4 July 2012

Aboot

Jag tänker anta att alla mina läsare (vilka fortfarande konfunderar mig dagligen) håller med Victoria och vill veta mer om den mystiske bloggaren som håller hela Sverige trollbunden med sina inlägg, allesammans gudalika i sin perfektion. Vem är MondoCane? Varför är hon så engagerad i abortfrågan? Var kommer hon ifrån? Hur ser hon ut i duschen? Varför kan hon inte lära sig grundläggande grammatiska regler?
Mondo cane är en filmgenre uppkallad efter en legendarisk nonsensdokumentär som kom ut 1962. På den tiden var det viktigare att saker var intressanta än att de var äkta, så många dokumentärer kom ut där vi i västvärlden i princip pekade och skrattade åt andra kulturer. Underliga (och i de flesta fallen uppenbart fejkade) scener från "främmande länder", gärna med mycket kvinnlig hud, klipptes ihop till en långfilm som visades som fakta. Det blev succé och filmskaparna gjorde en hel serie som inkluderade filmparet "Africa Addio" och "Addio Zio Tom", två av de få filmer som fått mig att kräkas. Inte minst för de åtaliga scener med tortyr och slakt av djur.


När jag var liten var jag alltid mycket stolt över hur bra böcker jag läste. Det var finlitteratur minsann, alldeles för mogen för min ålder!  Det hängde i tills jag kom upp i den tidiga tjugoårsåldern och träffade min man som lockade in mig på exploitationfilm och Dan Savage. Ett par år gick jag omkring med näsan i vädret och tog det som en personlig förolämpning när någon gillade romantiska komedier eller tomma actionfilmer. Jag var ganska odräglig, speciellt med tanke på att jag faktiskt inte är speciellt bra beläst vad gäller exploitationfilm, så jag har inte så mycket att skryta med. Förlåt.

När jag var 18 år flyttade jag till Irland. Det skulle vara en kort sommar och sedan skulle jag flytta tillbaka till Sverige och bli bibliotekarie. Jag trivdes och det slutade med att jag stannade i åtta år och blev ingenting.
En av de stora anledningarna till att jag trivdes var för att jag här i Sverige alltid lever i min brors skugga och aldrig fått rasa ut ordentligt. Jag känner mig ful och klumpig i Sverige. Jag känner mig dum i Sverige. På Irland är jättemånga fula, klumpiga och dumma så jag blev i jämförelse snyggare och roligare, och dessutom var det lätt att hitta jobb där jag kunde tjäna mycket pengar. Alltså kunde jag dricka mig full varje kväll och fortfarande hå råd till hyran. Det var strålande tider, men med många mörka fläckar.
Någonstans i mitten av vistelsen träffade jag min man, vi gifte oss, vi skaffade barn och vi flyttade tillbaka till Sverige för barnets skull, lite kort. Det tråkiga här är att jag nu har tappat all min svenska och sitter och försöker översätta engelska meningar i huvudet, vilket resulterar i grammatiska fel och konstiga uttryck, till stor sorg för den dammiga gamla litterära finsmakaren i mig.

Det sägs att man blir mer blå ju äldre man blir, och det tror jag stämmer. Ungdomar vet ju ingenting, så det är lätt att bygga upp en värld av rätt och fel som man sedan tror att man kan ändra. Jag orkar inte involvera mig i världen längre utan föredrar att stänga in mig i min lägenhet med min man och vår son, titta på film, läsa recentioner, skriva min blogg för att försöka förbättra min grammatik och ignorera världen utanför. Ju mer man lär sig desto hemskare blir världen, och det finns ingenting man kan göra åt det. Undra på då att folk vill läsa om bönder som skiljer sig i tidningen istället för riktiga nyheter, och att folk vill titta på Sarah Jessica Parker-filmer eller snöa in sig i debatter. Jag har slutat försöka förändra världen och börjat försöka bli lycklig istället, precis som alla andra.

Detta blev inte så mycket om mig, men jag är inte så vidare intressant. Och jag vill inte lockas in i den narcissistiska chorizofållan där man skiter ut delar av ens liv som är precis likadana som alla andras, men fortfarande kan tro att alla är intresserade av. Det kan jag aldrig tro att dom är. Och framförallt: läsare som är underhållna av sådan mundan dynga (framförallt så dåligt skriven mundan dynga) är inte läsare jag vill ha. Bara de bästa är gott nog.

7 comments:

  1. Vad skönt med någon som har en nykter (ehm, no pun intended) inställning till Irland. Jag har aldrig varit där, men jag har dejtat en svensk kille som försökte förvandla sig till irländare i något slags flykt från sig själv. Sedan dess är jag allergisk mot svenskars fetischerande av pub sessions och gröna kullar men utifrån det du skriver så är jag beredd att ge Irland en andra (första) chans.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det är superfint! Åk med en kompis och ha det skönt, drick er fulla och rumla. Håll er borta från turistskit och andra turistsvenskar bara, så slipper ni allt bajs.

      Delete
  2. Fett med vardagslyx i filmklippet förresten!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Amanda Schulman är spartan i jämförelse.

      Delete
  3. Man tackar även om du fortfarande är mystisk!
    Jag var också mycket snyggare när jag bodde i England än vad jag är nu när jag bor i Sverige. Jag tror mest att det beror på att svenskar inte fattar hur snygg jag är.

    ReplyDelete
  4. Inte för att jag känner varken dig eller din bror utan och innan men jag vågar nog påstå att du på väldigt många sätt är en minst lika bra människa som han och kan inte alls förstå varför du skulle stått i skuggan av honom.

    Well, det är som det är antar jag, tråkigt att behöva känna så bara. Tur att det i slutänden ledde till något positivt, att bo utomlands, hitta rätt och få insikt. Känner fler som funnit lyckan på Irland, man kanske skulle åka dit som sagt!

    Har sagt det förr och säger det igen, jag älskar att läsa din blogg och götta ner mig i dina tankar :) Har inget mer att önska när det gäller din grammatik, men så kanske man sänker sina krav efter att ha läst ett otal bloggar och elevuppsatser?

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jaha, det var snällt sagt. Man tackar för vänliga ord!

      Delete

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.