Tuesday, 17 July 2012

Ett jäkla klagande

Min lillasyster läste min blogg en gång i början. Nu orkar hon väl inte stöd-läsa längre, hon har så mycket för sig med skola och arbete, men i början gjorde hon det. Hennes reaktion var inte oväntad, men svidande:
"Det är ju precis som när du pratar. Du bara klagar om att allt var bättre förr."
www.menforihelvete.com
Även på en bra dag hade jag kunnat skriva tusen inlägg själv.
Mest på simpla felstavningar och särskrivningar.
"Nehej", sade jag. Klart att jag klagar på att vissa saker var bättre förr (det var det ju) men jättemycket har förbättrats. Rasism har blivit politiskt inkorrekt t.ex., och det är ju bra. Men visst, jag klagar lite ibland. Ganska ofta. Och ändå blir jag sur på andras gnällande eftersom ingen klagar på rätt saker! (Utom jag.)

 Och längst fram, tryckt mot klagomuren, skrikandes mot skyarna, slitandes sitt hår, står Lady Dahmer.

Ingenting är bra, och när det nu en gång är bra sätter hennes läsare igång. Som den gången då Lady Dahmer bakat en tårta och ställt till med barnkalas därför att hon är övertygad om att positiva erfarenheter lämnar positiva spår, även om inte hennes barn direkt kommer att minnas just denna fördelsedag. Lady Dahmer nämner lite i sin text att en av hennes egen barndoms stora trauma (trauma är förresten att ord som används så mycket att betydelsen liksom tappats bort) är att hon bara fick en tårta och en kompis som kom in och ingen riktig fest, så det är väl inte helt bra men det är ganska glättigt iallafall. Tills man läser kommentarerna. Höjdare i stämningssänkning innehåller:

"Jag fick inte kalas som barn jag heller. Min mamma sa att hon inte orkade. Vet inte vem jag hade bjudit ändå, jag fick inte ha vänner för mamma." - Siobhan
http://www.childrenspartybus.co.uk/images/childrens-parties.gif
Partybussen, destination Lady Dahmer! Tut tuuut!
 "min mamma gjorde typ allt det där som man skulle göra, fixa värsta kalasen men ingen uppskattade dem när de kom. de va trist och tråkigt och bara så jävla pinsamt. ingen av som blev bjudna brydde sig om mig egentligen. de va hemskt. sen när jag var 15 år så slutade man fira mina födelsedagar helt enkelt. även mina närmaste sket i det och de resterade födelsedagarna har jag fått spenderat ensam. inget hipp. medan jag lägger tusenlappar på mina kompisar, och vill att de ska få världens bästa födelsedagar. ja vet inte, men ja tycker ja borde få något spännande tillbaka, någon gång. mina föräldrar säger inte ens grattis längre och en del kommer inte ens ihåg min födelsedag. så, jag har slutat firat min födelsedag. 20 år var min sista. för folk bryr sig inte om mig, egentligen. så varför ska ja bry mig." - Maj - en bra träningsblogg
 "Har inga bra minnen direkt med mina födelsedagar, förutom en eller två. När jag fyllde 11 och hade bjudit några ur klassen så vägrade alla komma förutom några nära kompisar, men ingen sade något, de bara kom inte och mamma tjatade om att veta hur många som skulle komma och jag sade att jag inte visste" - Petite Caja
 "Jag fick aldrig fira min födelsedag på min födelsedag. Har alltid fyllt år mitt i skolstarten, så alla har haft annat för sig. Och när det väl blev firande, (ungefär en vecka senare) då fick jag bjuda mellan en och tre kompisar (men jag var en udda unge och bjöd aldrig någon, för ingen ville vara med mig) och så var det fika och tårta med släkten. DÅ fick jag mina presenter. Jag ser det som ett form av trauma att datumet jag fyller år på aldrig spelat någon roll" - IG
  Barnkalas, hurra!

Egentligen är det fult att plocka ut Lady Dahmer och hennes (antagligen) hulkande läsare på det här sättet, men är det inte lite... barnsligt att hålla på med sådan här självömkan? Ja, det är en fult ord att använda när folk uppenbarligen lider av sina födelsedagsfest-trauman, och jag ber om ursäkt om någon känner sig förnedrad/förminskad/kränkt osv, men snälla nån. Det verkar liksom som att Lady Dahmers läsare allesammans blivit uppfostrade av den turkiske superskurken Kilink, en man så ondskefull att han har ett ansikte som en maskeraddräkt av ett skelett.


Är det verkligen så illa? Jag säger nej. Jag säger att det kommer att bli bra till slut. Det blir nog bra.

No comments:

Post a Comment

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.