Friday, 20 July 2012

Fortsättningen

Anledningen till att jag skrev ett sådant sentimentalt inlägg om himmelriket som boar i föräldraskapet* är att jag var i obalans av förvåning (och utmattning, herregud vad trött man blir av att göra riktiga saker efter att ha varit isolerad några månader). Jag förstår att det för eftervärlden måste vara en besvikelse att ha cyniska Lisa kvittrandes om den bästa dagen någonsin, men sanningen att säga händer det inte ofta att jag känner något alls. Tillåt mig att utveckla.

Enligt filmens värld skall man minnas vissa dagar för alltid. Varma sommardagar med surrande humlor över blommande buskar, varm sand... Kanske skratt med syskon i parker där man spelar spel, eller grill nere på klipporna med iskall öl eller bröllop. Hollywood brukar ta genvägen och göra montage men ni vet ju vad jag menar. Perfekta dagar man skall minnas för alltid.
Bara det att jag aldrig kan känna något. Är det normalt? Man ser sig själv utifrån och tänker "wow, det ser ut som att vi njuter i stora drag fast vi egentligen bara tycker att det är okej". Jag vet inte riktigt om det tyder på mental sjukdom eller vad det är, men det är iallafall det stora som ändrats med mig efter att jag fick min unge. Hormonerna, kan tro.








* Ha, skoja bara! Oftast är det jobbigt.

5 comments:

  1. Först fick vi se ett foto på din make. Och nu har ditt namn varit med på bloggen två gånger. Nu hoppas vi på att få se ett foto av dig och sonen härnäst!

    ReplyDelete
    Replies
    1. När jag kommenterar i andra bloggar (t.ex. din egen) kommenterar jag som Lisa. Jag vore allt bra pretentiös om jag refererade till mig själv som MondoCane i min egen blogg.

      Delete
  2. Usch, jag känner igen mig så väl i det där, att inte känna på riktigt. Betyder det att jag borde skaffa barn?

    ReplyDelete

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.