Sunday, 12 August 2012

Jag gör mig opopulär

Om man tittar på listan av kontroversiella ämnen ligger barnrelaterade bomber alltid högt upp. Uppfostran, kläder, namn, matvanor, amning, sådana saker. Uppfostran och kläder bryr jag mig inte om så mycket, det blir nog folk av ungarna ändå. Namn däremot är driver upp vågor av ogillande i mig när de är för individuella eller bara fula.
 Enligt Amanda Schulman (eller snarare, enligt Victorias bloggpost om Amanda Schulman) skall deras nya unge heta Francis fast vara uttalat Frans-es.  Jag är traditionalist. Ungar skall inte behöva lida av sina föräldrars dårskap i vuxen ålder, och döper man sin unge till typ Emmelli eller Phoenix eller Lugna dömer man dem till ett liv i fångenskap i sitt eget namn. Nu blir det väl kanske inte så himla jobbigt att heta Frances (även om alla kommer att uttala namnet fel/rätt), det bara drog igång en tankekedja.

Jag är en snobb på ett trevligt sätt,
en kvinnlig Bertram Wooster.
Det finns väl två eller tre olika sidor vad gäller det där med barnnamn. Det finns min sida, den hederliga sidan där vi gillar klassiska namn. Här är vi snobbar. Våra barn skall bli direktörer eller politiker eller kanske författare eller vetenskapsmän, och därför måste de ha vanliga namn som inger respekt men utan att vara skrämmande eller stela. Namn som låter bra i en jobbintervju, så att säga.

Det finns Schulmans sida, en sida de förresten delar med min bror så det kan hända den bäste. Där väljer man normala namn som är väldigt ovanliga. Här tycker folk att vanliga namn är tråkiga och därför att folk som döper sina ungar till vanliga namn är tråkiga. Deras ungar kommer att bli så härliga att namnen kommer att vara till fördel, eftersom de gör dem mer unika och spännande när de redan är unika och spännande. När jag hörde namnen som min bror valt till sina barn för första gången var jag inte glad, men nu har jag vant mig vid namnen och tycker de är vackra. Däremot är de fortfarande fula på andras ungar.

Sedan finns det folk som tycker att barn är individer och att de måste ha unika namn som reflekterar deras (föräldrarnas, antagligen) personlighet. Där väljer man att döpa barnen till Palt, Rosette, Lolita eller Rainbow och dödar därmed alla chanser till respekt i livet. Ett exempel från verkligheten (för att bevisa att jag inte ljuger och överdriver folks namnval) är en dam ifrån min föräldragrupp som kände att det inte var rättvist att döpa sin son efter en Mio min Mio-karaktär eftersom det skulle orsaka problem senare i livet, så hon döpte honom istället till det mer PK "Något annat + Mio min Mio-karaktär". Just nu sitter hon online i vår mammagrupp på facebook och är rädd för mörkret eftersom Mio min Mio tydligen vid tio månaders ålder har fått kontakt med spöken*.








*Om Mio min Mios mamma skulle läsa detta - förlåt mig. Det finns förresten inga spöken, för helvete.

6 comments:

  1. Hmm, jag kanske skulle döpa eventuella framtidsbarn till Bertram? Uttalas som Bert fast med Ram efter!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Oavsett hur du uttalar det blir väl alltid Bertram passagerare till mobbingville.

      Delete
    2. Ja, jag får hoppas att barnet begåvas med Bertram Woosters sorglösa gåsmentalitet. Troligt med en mor som mig.

      Delete
    3. Wooosh! Den kommentaren flög mig totalt över huvudet. Jag bara "Bertram? Vilket konstigt namn att bara dra ur häcken som exempel på uttal...."

      Delete
  2. Francis heter min syrras mans fostermamma :) tycker det är fint. Vad heter din son?

    ReplyDelete

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.