Monday, 20 August 2012

Jag tycker inte om genus i praktiken

När jag tänker "genus" tänker jag medveten tanke som konsument. Det är så jag ser det. Att man står i affären (eller var man nu skaffar sina kläder, syr dem själv eller handlar online eller stjäl dem från torkvindor) och tänker "vilket intryck ger jag med de här kläderna? Hur kommer mitt barn att framstå? Varför väljer jag de här kläderna?".
Grundtanken är väl att man skall välja kläder som inte tvingar in barnet i ett speciellt kön, så att han/hon (jag ogillar hen, kanske för att jag egentligen är rädd) kan växa upp och välja. Välja kläder, välja lekar, välja egenskaper, kanske välja kön. Därför skall genus inte vara begränsande utan tvärtom ett redskap till att välja från hela könsspektrat, alla färger och mönster istället för avdelningar för pojkar och flickor. Det är en trevlig tanke. Jag själv köper ibland kläder på flickavdelningen för min lilla pojke, men då är de oftast ganska neutrala kläder - skjortor, tunikor och mjukisbyxor - då det ibland kan vara svårt att hitta mjuka kläder utan plastiga tryck på pojkavdelningen. Detta gör mig i mina ögon inte speciellt genusmedveten, då jag ju faktiskt bara köper en typ av kläder oavsett vilken avdelning dessa kommer ifrån. Tanken att man bemöter små pojkar i snickarbyxor och keps på ett annat sätt än man bemöter små flickor i prinsessklänning gör att jag tycker att problemet ligger i bemötandet snarare än kläderna, men jag kanske bara behöver bli mer insatt i frågan, vad vet jag.

I helgen var jag på en sammanställning med vänner och bekanta. Många barn var närvarande, då värdparet själva har fem barn och andra vänner tog med sina barn att leka. En man som jag känner (vi kan kalla honom J) tog med sin egen fyraåriga dotter att leka med värdparets lilla flicka i samma ålder. J själv är stenhård kommunist och sjöng en hyllningsvisa till Stalin som snapsvisa, och klämde ur sig många kommentarer om mitt eget arbete för ett multinationellt företag, min träning och andra bevis på att jag var en borgare av värsta slag, allt med sur min och ogillande tonfall. Det smakade minsann inte att dricka med borgarbrackorna.
Givetvis (eller varför givetvis?) är J också väldigt mån om att dottern växer upp i en könsneutral omgivning, men han har en helt annan idé om genus och könsneutralitet vilket betyder att han slänger alla kläder han får i present till sin dotter, om de inte är bruna, gröna, marinblå eller gråa. Rosa eller lila kläder kastas, detsamma gäller blommiga mönster, till dotterns stora sorg - själv vill hon klä sig i vackra klänningar och ha rosa skor som en ballerina. J väljer oftast att göra det enkelt och bara klä dottern i små stereotypa pojkkläder, små skogshuggarskjortor och spindelmannenkalsonger och manchesterbyxor, det blir bäst så så växer hon inte upp till en ytlig borgarbracka. Dessutom kommer kläderna att bli smutsiga igen, så det gör inget om de inte är rena.

Värdparet är mycket genusomedvetna och därför har deras dotter flera maskeradklänningar i Disneystuk, och flera par rosa plastskor med blommor och fjädrar fastklistrade. J's dotter var överlycklig och var totalt chockad när hon såg att en annan liten flicka hade riktiga prinsessklänningar, precis som en riktig prinsessa! De skulle vara prinsessor tillsammans! De skulle vara två förtrollade prinsessor som var ute på äventyr, de skulle lyfta på kjolen när de sprang precis som de gör i filmerna, och de skulle plocka blommor och prova att gå i alla skorna. Det var förbjuden frukt och tillfället skulle säkerligen inte visa sig igen på flera månader, men nu skulle hon få leka hela kvällen.
Till sist blev J ganska berusad och började tröttna på att kasta onda blickar på prinsessorna som ett gammalt troll. Han stannade till på vägen till toaletten och började övertyga flickorna att de borde ta av sig klänningarna eftersom sådana bra små flickor inte borde vara prinsessor.
"Kan ni inte vara riddare istället? Det är mycket bättre! Riddare har mycket roligare än prinsessor! Och ni är fina iallafall, kan ni inte vara riddare?" sluddrade J, men det ville de verkligen inte. Ett par timmar senare tröttna J på att komma med fina hintar och skrek åt sin dotter att hon såg för bedrövlig ut.
"Du ser för bedrövlig ut!" skrek han. "Ta av den där fula trasan! Den är jätteful, och titta på dina skor! Du ser löjlig ut!"

Och jag tar illa vid mig. 

3 comments:

  1. Usch, jag känner hur jag för var dag som går lutar allt närmre inställningen att "feminism är bra men det får inte gå till öööverdrift". Ett tungt slag.

    I och för sig kan jag tycka att problemet inte främst är (den taffligt exekverade) "genusmedvetenheten" utan att J betedde sig som ett oempatiskt as utan hänsyn till sin dotters känslor. Vore ju lika illa att slita prinsessklänningen av sin son och kalla honom för en löjlig fjolla.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Haha, nej nej, genus var ju inte problemet egentligen. Problemet är väl att vissa människor missförstår genus till att det skall vara att leka tvärtemot-leken och skita i barnens känslor. Är man fyra år är man i mina ögon gammal nog att komma med önskningar om kläder, för övrigt, och man måste väl respektera sina barns tankar och önskningar även om man inte håller med om dem.

      Delete
    2. Absolut. Tanken med genusuppfostran är väl att erbjuda barnen ett val, och vad är värdet i det om man sedan inte respekterar valen? Dessutom är det tråkigt att det alltid är den stereotypa femininiten som nedvärderas.

      Delete

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.