Monday, 20 August 2012

Stoppning

Min mans syster är och hälsar på. Hon är en trevlig filur, hon pratar lite sluddrigt så man förstår inte vad hon säger men det gör alla i den släkten utom den gamle patriarken som är döv och därför vrålar. Jag och min mamma skulle gå på zumba (enligt min sympatiske kamrat J, den mest borgerliga träningsformen) och träna lite nu i eftermiddags och plockade med oss svägerskan så hon skulle få lufta skinkorna lite efter allt sittande på flygplanet och bussen. Som ni kan se på bevisbilden så är min svägerska en ganska späd liten dam, jag tycker mig se att hon har blivit ännu lite tunnare sedan denna bilden togs på vårt (alltså, min och mannens) bröllop.
Man måste tänka på att
respektera svägerskans privatliv
I vilket fall tillbringade hon flera minuter med att försöka täcka rumpa och lår med sitt linne för att se till att ingen "skulle behöva titta på hennes fläskiga arsle". Jag själv har en stor, rund rumpa, som jag f.ö. tycker väldigt bra om - jag gillar rumpor, stora som små. Jag tycker det är fint när folk har karaktäristiska kroppsformer, mitt största problem med skönhetsnormen är att den är så enformig att man tröttnar. Föga erotiskt när man träffar en person som man redan sett tusen gånger samma dag, på reklampelare och tidningsomslag. (För mig.)

Nu handlar ju hennes linne och träningskläder om vilka åsikter folk har om hennes rumpa, men jag tycker att det är ledsamt att så många damer fortfarande drar runt på tanken att om de har kroppsdelar måste de vara fula. Har man en mage måste magen vara ful och kläder införskaffas för att dölja magen. Har man en rumpa måste rumpan vara ful (den ser ju inte ut som tidningsrumporna!) och den måste täckas så att andra inte ser vilken ful rumpa man har. Det är liksom default setting, att kroppsdelarna är fula och måste döljas till varje pris.


När jag var ung trodde jag att jag hade världens fulaste bröst och rumpa. Magen var väl okej (fast ingen fick se den iallafall, om den skulle råka vara ful), men brösten var jättekonstiga, alldeles för stora och helt missformade. Rumpan kunde man ju inte direkt se, men det lilla jag sett verkade inte lovande, och därför var jag övertygad om att den också var totalt motbjudande. Jag bar i princip aldrig byxor, eftersom jag inte ville att någon ens skulle se konturen av min rumpa. Den första komplimangen jag fick för min rumpa var av en kollega när han var full, och jag hade aldrig hört tidigare att jag skulle ha något annat än (som bäst) totalt alldaglig, trist, fet rumpa som ingen människa skulle kunna tycka om.

Sexuella trakasserier när de är som bäst.

No comments:

Post a Comment

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.