Thursday, 6 September 2012

John Waters

Pink Flamingos var den första filmen jag såg tillsammans med min man. Den var bra. Chocken stod sig inte lika mycket med alla andra John Waters-filmer jag sett, men jag tycker fortfarande om Waters alla verk. De är underhållande, om inte annat.

Mina läsare kanske påminner sig en film vid namn "Hairspray" som kom ut 2007? Den hade massvis med superstjärnor som John Travolta och Michelle Pfeiffer, så jag kan inte tänka mig annat än att alla minns affischerna. I vilket fall var filmen baserad på en broadway-musikal vid samma namn, som i sin tur var baserad på John Waters film ("Hairspray"!) från 1988.


Hairspray var nog den mest allvarliga John Watersfilmen jag sett hittills, möjligen med undantaget Cry Baby, filmen som Johnny Depp sägs skämmas mest över i hela sin karriär. Men det kanske bara är struntprat och rykten. I vilket fall var det trevligt att se Traci Lords jobba lite, hon ger alltid bra valuta för pengarna i sådana där roller.


Egentligen måste jag skriva ett helt kapitel om fenomenet Midnight Movies och hur detta förändrade film och kanske hela samhället i Amerika under 1970-talet. Resultatet av Midnight Movies blev i vilket fall filmer som El Topo (och i förlängningen alla andra filmer av Alejandro Jodorowsky), Eraserhead (och i förlängningen resten av David Lynch's filmer), Reefer Madness (och i förlängningen uterupptäckandet av "hygienfilmer" ifrån Amerikas glada 30-40-50-tal), och så vidare. De mest välkända Midnight Movie-filmerna är i vilket fall Night of the Living Dead samt Rocky Horror Picture Show, och sanningen att säga har jag inte sett de filmerna. Skandal.

Den filmen som verkligen startade upp Midnight Movies-fenomendet var Pink Flamingos, John Waters stora genombrott. Han hade gjort andra filmer tidigare (mest känd är hans Mondo Trasho), men de ansågs för äckliga. Om man betänker att Pink Flamingos har incest-scener samt förtäring av hundavföring kan man undra vad det var i de tidigare filmerna som gjorde att biograferna tackade nej, man kan bara spekulera.


En lustig detalj är affischen för filmen "BOOM!" (med Elizabeth Taylor och Richard Burton) i bakgrunden, som jag faktiskt har sett.

Pink Flamingos blev alltså John Waters mest kända film som satte tonen någorlunda för hela hans karriär. Waters är som besatt av dålig smak, och filmerna består till stor del av katalogiserande av småborgerlighetens smaklöshet och hyckleri. Därmed inte sagt att hjältarna på något sätt är bättre än de säkra femtiotalshemmafruar som han så uppenbart föraktar. Waters karaktärer försöker alltid gräva sig längre ner i samhället och älskar att chockera med att stoltsera över totala brist på moral och anti-smakfullhet. Ett bra exempel är den kända repliken ifrån Pink Flamingos:

"Kill everyone now! Condone first degree murder! Advocate cannibalism! Eat shit! Filth is my politics! Filth is my life"

Man kan inte nämna John Waters utan att nämna hans musa, Divine. Hon spelade med i de flesta av John Waters filmer, alltid som en larger-than-life kvinna i någon av de största rollerna, oftast huvudrollen. Divine var egentligen en man, och en av mina favoritscener ur John Waters repertoir är hur Divine (för en gångs skull iklädd byxor) våldtar sig själv i filmen Female Trouble.
Min absoluta favoritscen ur alla John Waters-filmer är hur Divine förstör julen eftersom hon inte fick sina "cha-cha heels" i samma film. Jag blir nästan helt tårögd när jag tänker på den.
Tyvärr dog Divine 1988, samma år som Hairspray kom ut. En sorgens dag för Divines fans världen över.

För den som inte sett John Waters filmer kan jag bara uppmuntra att hen gör så omedelbums. På momangen.

2 comments:

  1. Jag älskar scenen i Female trouble där
    "Aunt Ida" spelad av Edith Massey
    försöker övertyga sin nevö om att bli bög.





    ReplyDelete
    Replies
    1. Åh, Edith.... vilken människa. Jag hoppas på att hon faktiskt är sådan där i verkligheten. Nu måste jag nästan gå och läsa om kapitlet om henne i min lilla John Watersbok.

      Delete

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.