Sunday, 16 September 2012

Madonna-Hora

Här är en sak jag ofta funderar över: varför är Madonna så stor egentligen?

Madonna sjunger inte så värst bra, inte direkt bättre än någon annan. Inte heller är hon den mest attraktiva, vilket ju annars kunde vara förklaringen. Om hon inte sjunger bättre än någon annan, inte är mer underhållande eller för all del mer attraktiv, varför är hon världens största nu levande artist?

http://2.bp.blogspot.com/-lGIRVetdBCQ/TysmJb1rMfI/AAAAAAAACAA/BfkCH6K346Y/s1600/enhanced-buzz-wide-10531-1328212262-85.jpg
Jag kanske också hade haft storhetskomplex om jag varit
omringad av ja-sägare i 40 år, men då hade jag avskytt mig med.

 Hon har ju många, många kända sånger men det finns det ju många som har, och dessutom anar jag att folk på dansgolvet skriker och hoppar mer när det spelas en låt man känner igen än en låt som är skitbra. Och häri ligger min teori - folk misstar det som är populärt med det som är bra. Jag kan inte säga hur många gånger jag fått höra i en diskussion att The Shawshank Redemption är världens bästa film, den har ju legat etta på IMDb hur länge som helst. Jag vill minnas att The Shawshank Redemption var helt okej, om än förutsägbar, men som sagt en alldeles okej popcorn-rulle - däremot långt ifrån den standard man skulle lägga på en film med titeln i stil med "Bästa Filmen". På samma sätt skullew man kanske säga att Subway serverar nordamerikas bästa mat eftersom de har flest restauranger. Och här går min tråd in på snobbism.

Man måste skilja på underhållning, eller det man känner igen, och kvalitet. Det kan vara så att jag är en snobb på gränsen till misantrop, och det är faktiskt inget jag är stolt över. Tro mig. Men det färgar i vilket fall min syn på popularitet.
För att något skall bli populärt måste det vara tillgängligt till de breda massorna, alla måste förstå och alla måste känna sig underhållna hela akten igenom. Känslor skall vara kontrollerade och bli spelade som cyniska pianoforten av producenter. Varför kan vi se "Find Nemo" på IMDb's popularitetslista hundratals platser över "Army of Shadows", kanske min favoritfilm i genren? För att den är bättre? Absolut inte! För att den är mer tillgänglig, man kan luta sig tillbaka och bara låta den välbekanta gamla formulan fingra lite på det limbiska systemet.

"Men är inte underhållningsfaktorn det som betyder mest vad gäller film, musik eller vad det nu kan vara, Lisa? Betyder inte detta att högsta medelpoäng hos medelmänniskan är bäst?" frågar nu många som jag talat med om detta. Svaret är: "Mja." Vad som är bra eller dåligt är dels en personlig åsikt, dels måste det vara en subektiv egenskap.
Visserligen kan någon tycka att "Find Nemo" faktiskt är mer underhållande än "Army of Shadows", och för den personen är detta givetvis sanningen. Man kan personligen tycka att en sak är bättre än en annan. Men om vi accepterar en gång för alla att popularitet är synonymt med kvalitet som vi gjort i talande TV-program i stil med American Idol, då hade vi levt i en värld där Subway faktiskt gjorde världens bästa mat. Enligt BBC vore "Bridget Jones" en bättre bok än "Ulysseus".

För mig är Madonna en symbol för allt detta. Madonna är Subway, hon är musikens Shawshank Redemption. Helt okej, liksom, om än förutsägbar och lite äcklig i stora doser. Jag hade en lång funderare i morse om huruvida jag avskydde Madonna för att hon var självbelåten kvinna, snarare än något annat, men nej. Jag kunde fortfarande respektera James Brown efter hans självbelåtenhet och vansinniga kokain-orgier eftersom jag tycker om hans musik - jag avskyr Quentin Tarantino inklusive självbelåtenhet och vansinniga kokain-orgier eftersom jag ogillar mycket av hans filmskapande.


Jag hoppas att Madonna blir påkommen som pedofil så att folk äntligen kan sluta tjata om hennes inflytande och fantastiska talang. Inflytande har hon säkert, talang har hon inte.

No comments:

Post a Comment

Jag blir så glad när ni kommenterar. Jag älskar uppmärksamheten och suger upp den som en tvättsvamp.